Att jobba i en ideell organisation och samtidigt ha ett brinnande intresse för det man gör innebär att åka känslomässig berg-och-dalbana, varje arbetsvecka, ibland t.o.m. varje arbetsdag. Ibland är man högt däruppe då allt känns ofantligt kul och man kan försätta berg för att fortsätta. Och ibland är man i djupa dalar då man seriöst och bestämt funderar på att skriva sin uppsägning bums.

De senaste dagarna har jag varit på resa utan vare sig berg eller dalar. Inte en tendens till nedförsbackar, bara uppåt. Man skulle kunna säga att jag har varit i framtiden. Så känns det, jag har pratat med varpafolk i Boden och på Bosön, och av de totalt 18 personer jag näst intill delat säng med de senaste fyra dagarna har alla varit något av framtidens varpamänniskor.

I torsdags deltog jag på det årsmöte i Boden där man formellt fattade beslutet att bilda FÖRENINGEN VARPA I BODEN. 10 varpahungriga människor hade anammat kallelsen och kom för att säga sina meningar kring att bilda en varpaklubb. Och vilka meningar sen: De var positiva, man såg möjligheter, man formligen doftade kreativitet.

Klubbnamnet blev annorlunda, flera talare pratade om att våga något nytt, att inte se bakåt. Varför skulle man heta något tråkigt och vanligt när det fanns ett positivt tänk i det namn som sedermera antogs: Varpa i Boden, förkortningen VIB, vilket i ironiska och PR-mässiga sammanhang skulle kunna användas som POSITIVA VIBbar kring Bodens nyaste sport; varpa. Sådant kallas PR-tänk. Så resonerar man när man tänker framtid.

När t.o.m. mötets äldsta person under sitt inlägg som stödjer interimsstyrelsens namnförslag säger att "vi faktiskt lever på 2000-talet och måste agera därefter". Ja, då tror man inte sina öron.

Och så fortsatte det under hela mötet. Många som begärde ordet pratade om framtid, möjligheter, "friskt vågat hälften vunnet" och så vidare under hela mötet. Oavsett vad som än diskuterades.

Dagen efter var jag och klubbens nyblivne ordförande Kristina Eriksson inbjuda till Bodens kommunalråd Olle Lindström. Och om någon trodde att politiker var byråkratiska bakåtsträvare, så glöm det. I varje fall inte i Boden.

Under den halvtimme vi satt och pratade med kommunalrådet samt Kultur- och fritidsnämndens ordförande Göran Ahlman var det hela tiden möjligheter och tillförsikt som styrde diskussionerna. När vi framförde våra önskemål kring den nybildade klubben, eller sommarens Varpatågsuppvisning i Boden eller framtida varpaarrangemang i kommunen, ja, vad vi än frågade om så såg kommunen hela tiden möjligheter, möjligheter och åter möjligheter. Aldrig ens snuddade diskussionerna kring att inte våga, inte vilja, inte kunna.

Från Bodens kommun vill man mer än gärna att vi skall förlägga SM-tävlingar i stan inom några år. Följdfrågan från vår sida blev givetvis vad det skulle kosta oss i planhyror och liknande. Svaret chokade oss lika mycket som det värmde och gladde:

-Vad då kosta, inte skall ni behöva betala för att komma hit med era SM-tävlingar !!!!!!!

Gissa om svaret ekade i våra huvuden en bra stund efter samtalets slut.

Pratar man om varpa inför ej initierade människor, i varje fall på fastlandet, ser dom man pratar med ut som fiollådor i ansiktet: Varpa, vad är det, säger de flesta. Och om någon över huvudtaget har någon liten aning så är det väl att sporten har gotländskt ursprung.

Dock icke i Boden. Här verkar väldigt många människor ha någon form av anknytning till denna sport som var stor i Norrbotten fram till 90-talet. Och man har inte bara en anknytning. Man pratar i positiva ordalag om just sina egna varpaminnen. Och det spelade ingen roll om det var receptionisten på hotellet eller konsulenten på kommunkontoret.

Man lämnar Boden i ett "positivt chocktillstånd". Har man drömt, är det verkligen möjligt att man i en stad på fastlandet kan ha hört allt detta positiva och glada kring vår sport. Chocktillstånd är bara förnamnet.

6 timmar efter att vi lämnade Stadshuset i Boden traskar man in på Bosön, det är träff inom projektet Idrottens Ideella Ledare. 6 för varandra mer eller mindre okända varpamänniskor skall sätta sig och under två dagar diskutera framtidens ledarförsörjning inom vår sport.

Jag vet inte vad det berodde på, hade jag kanske fått med mig några positiva VIBbar (där satt den) från Boden som smittade av sig på gänget på Bosön. Exempelvis Bodensaren Camilla Ahlström som var en av deltagarna på Bosön. Eller var det på grund av något annat. Vad vet jag?

Det jag däremot vet var att de två dygnen som mötet ägde rum på Bosön smattrade det kulsprutelikt av positiva argument, framtidsinriktade förslag, kreativa synpunkter och en sjukt härlig atmosfär.

Under fyra dygn har jag inte hört ett enda negativt ord, under dessa dagar har jag inte varit i närheten av några neråtgående mungipor. Inte en enda gång hört det annars så klassiska "det går inte för det testade vi 1988 och det blev fiasko då".

Dock har jag hört skratt och glädje, beskådat gemenskap och teamkänsla.  Hur många gånger jag hörde någon säga "det fixar vi, det är väl inga problem" har jag tappat räkningen på.

Nu är man tillbaka till vardagen på förbundskansliet och törs knappt lyfta telefonluren eller öppna mailboxen, får då vet man att nedåtturerna i berg-och-dalbanan kan starta igen. Men intrycken från de fyra fantastiska dagarna med 18 helt formidabla människor på Bosön och i Boden, de kan ingen ta ifrån mig.

Jag vill uppleva detta igen, och ofta. Och liksom Michael J Fox i de snart sagt klassiska filmerna från 80-talet vill jag gärna TILLBAKA TILL FRAMTIDEN.

Thobbe Fosseng

Skriv ut