Det var i lilla Dals-Långed i Dalsland, 15 mil från Göteborg som Lasse såg dagens ljus första gången. Det var i denna idyll han växte upp. Idrotten blev tidigt en viktig del i Lasses uppväxt:

"Jag har nog testat de flesta idrotter", säger han, "fotboll, bordtennis, längdskidåkning, orientering, ishockey och fotboll tillhörde favoritsporterna".

I orientering blev Lasse t.o.m. DM-mästare som junior, men det var fotbollen som efter vart tog över. Blev så duktig att han togs ut till Svenska Fotbollförbundets Elitpojkläger i Halmstad 1966.

Redan som barn kom Lasse i kontakt med varpaidrotten för första gången.

"Jag såg varpakastare i VK Kulan när jag tränade fotboll som putte, knatte, pojklagsspelare,  junior och senior. "Gubbarna" tränade varpa när jag tränade fotboll", berättar Lasse.

Men det var först många år senare som Lasses kontakt med varpan skulle leda honom till den position han idag har inom varpaidrotten.

"Som lärare var jag med på en idrottsdag för "udda idrotter" i Göteborg 1975", berättar Lars Henriksen. "Jag hamnade på stationen varpa. Fungerade rätt bra för mig ganska direkt".

Lasse hade blivit biten av varpan. Nu träningskastade han varje morgon innan eleverna kom och arbetsdagen började. Vaktmästaren på Gamlestadsskolan var elitkastare, blev imponerad av Lasse och bjöd in honom till en träningskväll med Göteborgs Varpaklubb.

Och resten är, som det brukar heta, historia.

En snubbe som Lasse Henriksen märks och hörs. Det vet vi. Och detta resulterade i att han 1977 blev invald i Svenska Varpaförbundets styrelse. Har varit ordförande i två omgångar, 1988-1998, samt 2001 och fram till dags dato.

När man frågar Lars Henriksen om de största ögonblicken inom varpan svarar han:

"När jag fick RF:s förtjänsttecken i guld som också är RF:s högsta utmärkelse för idrottsledare den 27 maj 2003, det var stort, ett mycket stolt ögonblick. Alla SM-veckor som representant för SVF som har gett mig otroligt med goda kontakter och inte minst massor av glädje. Våra gemensamma varparesor till Slovenien som arrangerades under -80 och 90-talet".

Att Lasse är en populär person råder väl inget tvivel om. Att han går hem i alla "kretsar" förvånar väl ingen. Att ungdomarna fått ta en så stor del av utvecklingen inom Svenska Varpaförbundet är till stor del Lasses förtjänst.

"Inte sjutton är det vi gamlingar som skall tala om vad ungdomarna skall tycka och tänka, det måste dom få mandat att bestämma själva", brukar han säga med fastlagd tydlighet.

Och "kärleken" är ömsesidig. Har ännu inte träffat något ung varpamänniska som inte "diggat" Lasse helskarpt.  Han snackar helt enkelt med ungdomar på ungdomars vis.

Framför allt de yngre damerna och Lasse kan ha fantastiska konversationer. Sara, Sofie och Klara är bara tre exempel på varför vi i rubriken kallar han för tjejernas Lasse. Vilka "munhuggerier" det brukar bli då dessa "drabbar samman".

Och den enda, absolut enda som alltid vinner mot Lasse ifråga om ordväxling, heter Sofie Björklund. "Näbbgäddan" med sina reptilsnabba, blixtrande kommentarer får alltid tyst på gubben.

Personligen har jag lärt känna Lasse mer än många andra, trots att jag bara varit med i varpafamiljen i fem år. Eftersom vi i mångt och mycket har samma bakgrund och har många likartade intressen har vi haft många, djupa och personliga samtal.

Vid de tillfällena är vi som två polare som snackar och sådant som polare snackar mest om. Om Nord-Norge, som vi bägge älskar, om människosynen som vi bägge delar, om ledarskapet som vi bägge vigt vårt liv åt.

Och om brudar, givetvis. Vilka polare snackar inte om brudar.

Bäste Lasse, ett stort, varmt och innerligt grattis på högtidsdagen.

Skriv ut